..Samtidigt, i centralhallen..

Ja, gott nytt då.. jag firar mitt nyår bredvid stoppbocken på spår tre, alla är välkomna.. suck..

Att så mycket nada kan få plats i en generell arbetsdag. Dammit, jag som hade sett fram emot en najs lok-o-vagn - resa från Bollnäs!

jag smög ned till spår fyra..

..och multen 572 för lite passåka kaffe och kollegesnack innan samtalet kopplades fram och jag fick reda på min egentliga uppgift för dagen: fikarumssoffvärmarekaffedrickare..

inte ens en vända med två brödrostar till Hagalund med tillhörande kringväxling gjorde mycket för att dämpa tågsuget..

Hallsberg imorgon då?

[edit] copypaste med mestadels snor i hjärnan.. [/edit]

Värst va gult det blev i sverige plötsligt, man kan juh tro att det är augusti..?

Vadan detta?

Jag tänkte ta min enorma lokväska och dra dit det orange:ea (?) växer, mañana. in the lajn åff djuuty såklart..

Får se hur långt jag kommer..

(bilden e schnodd och länkad till platsen för schtölden, bara som eftertandkräm)

Hallsbergs skyddsängel är en fågel. Dess lockrop kan höras natt som dag. Det finns två generella stammar i denna fågelfamilj, den ena heter Blockbromsskrika och dess långnäbbade, strömlinjeformade kusin heter Gnisslig Skivbromsskrika. Dessa magnifika fjäderfän häckar alltid i närheten av bangårdar varav Hallsberg är en stor migreringsplats. Man kan även uppleva den klumpiga Drunsen, kurvgnisslan och den lite mera skygge Koppelslaksrycken när dessa vågar sig fram mot småtimmarna. Denna fantastiska fauna avnjutes som allra bäst när man inkvarterat sig i tegelbarren bredvid personbangården i ovan nämnda ort, man behöver inte ens öppna fönstret! Vem har tid att sova!?

Eftersom detta blir min allra sista Borlängenatt så har jag, dagen till ära, ansat skägget som dendär McAvoy hade det i filmen Narnia. (Inte hovskägget alltså). Fyllde thermosen med te(?) och begav mig.
Det var inte lika surt som det brukar i surn tack vare den rättvända vindriktningen. Jobbets enormt korta vilopaus var dock lika sur som alltid, blåst eller inte..
Om man tycker om att köra om långsammare tåg på innerfilen ("uppspåret") så är detta arbetspass guld. I den aspekten blev jag inte besviken, i alla fall..

Dagen tar sin början med en promenad från Fridhemplan till centralstationen eftersom tunnelbanan hade spårfel som tarvade banarbete med ersättningsbussar som slutprodukt.
Dagen handlade om olika tågfärder till Uppsala och även samma mängd returer. Hade en åttavagnars konstellation som kröntes med en manövervagn i söder. Tåget kom från Hagalund utan tidsspillan, jag tar plats för avfärd i loket.
Fjärren ringer strax innan avfärd för att meddela dagens andra promenad: spårspring i Solnatunneln kryddat med poliseftersökning och tågköer.
Efter en lång stund får vi plötsligt grönt i signalen och vi lämnar spår tre bakom oss, samtidigt som ett dalatåg. Vi får dock utfartssignal först, med tillhörande förmaning om siktfart genom tunneln.
Ingen tunnelflanör kunde dock skönjas så färdens hastighet kunde ökas för att sedan ankomma Uppsala strax innan samma tågs avgångstid söderut. Tämligen fullt på plattformen, fredag trots allt..
Avgår, inte alltför sent, mot Stockholm igen.
Manövervagnen går lika schmoooth som alltid med samma skräckslagna gungande över växeln i Skavstaby, jag ankommer Cst rättidigt.
Gör ordnung på manövervagnen och tar en promenad bort till loket igen för nästa varv på samma tåg. Denna gång skulle tåget turas mot Hallsberg vid ankomsten till Uppsala.
Ingen tunnelpromenadförlust i tidhållningen denna gång, vi avgår i rätt tid.
I Solnatunneln var det inget polistillslag denna gång, dock fick jag ett huvudbrytarfrånslag. Fel-Indikerings-Systemet rapporterar om diverse överströmmar i kritiska system som givit en frånslagen omriktare. Denna ville inte vara med trots idoga kvitteringar så jag ringde snabbt fjärren för att meddela min intention att stanna, helst innan något annat pajade som antagligen skulle medföra en ovillkorlig nödbroms. Eftersom omriktaren levererar ström till kompressorn, bland andra manicker, så befann sig plötsligt en deadline på felsökningen. Tågvärmen, elmatningen till vagnarna och manövervagnen, var även den åff-lajn vilket satte sin egen, kortare deadline. Bokstavligen, eftersom vagnarnas batterier bara har en viss kapacitet. När batteriet är dött släpper dörrförregling såväl som att belysningen samt högtalarutropen fallerar. Pratar lite med ombordarna, pratar lite i högtalarna, pratar en hel del med driftstöd, pratar säkert en massa med mig själv. Loket fortsätter envist att vara dött, trots en mängd Macgyverknep och allt prat. Telefonen ringer konstant. Fordonstelefonen ringer även den konstant men pratar även i mun på sig själv när ombordarnas utrop bryter in i de redan svårt fragmenterade konversationerna.
Det går upp för mig att situationen är på väg söderut, och detta utan att ha rullat en meter.
Vi står precis jämte plattformen i Ulriksdal, folk på plattformen tittar och pekar på folk i tåget medans folk i pendeltåg svishar tätt förbi folket som nu sitter i mitt tåg, precis jämte plattformen.
Jag känner i maggropen (alternativt jämte maggropen, nånstans i mjälten kanske) att den spontana evakueringen närmar sig ett faktum, detta definitivt med stormsteg. Hur man än drar det. Jag bestämde mig för att hoppa hajen, ringde fjärren.
En blankett tjugoåtta senare står jag i gruset på spår U2 och applicerar mina kontaktdon. Får telefonen att sluta ringa mig en stund så jag själv kan kontakta min ombordansvarige för att bekräfta dennes kontaktdonsapplicering.
Halva tågets belysning har redan gett upp och en mängd resenärer bekräftar att dom inte hört ett dyft om evakueringen, på ett varierande argt tillika förståeligt sätt.
Hjälper resenärerna ned i makadamet så gott det går, lyfter väskor och barnvagnar så gott det går. Hjälper upp dom på plattformen. Det var väldigt länge sedan jag blev så kliven på som denna dag.
Ådrar mig ont i ryggen, ett snyggt blåmärke på vänsterhanden samt ett knä som nog aldrig kommer att förlåta mig igen. Tåget tömdes på strax under fyrtiofem minuter. Ingen gjorde sig illa, vad jag vet (bortsett från mig då, som vanligt). Uppspåret 2 lämnades tillbaka till fjärrens försorg strax samtidigt som hjälploket anlände och kopplades till mot manövervagnen. Jag gjorde flera samtal för att säkerställa att mina resenärer skulle komma till sina slutdestinationer, sedan släpades tåget söderut. Fjärren ville inte ha ett dött lok någonstans i närheten av vare sig stockholm central eller norra bantorget (märkligt sånt där) så dom lade rött jämte hagalundsdepån medans tänkarmössorna togs fram. Jag hade väl tänkt klart alt. hade slut på tankar för dagen (SR?) så jag tog en promenad ut till lokstallet, shnodde en fin Rc3:a och växlade ut till det ledsna loket som kopplades till. Och från. Det haltande ekipaget togs över av jourföraren, jag tog resterande tåg ned till centralen. Nu krönt av ett fint lingon-blåbär-lok istället för AFM7.

En promenad till, denna gång upp till basen.
Jag hade nog gjort tillräcklig skada för dagen och blev satt, besegrad, på avbytarbänken.

Samtidigt, hemma, skedde en spårändring av annat slag när banarbetet övergick till kvävningsrisk. Tsm tillika skyddsombud Mamma var dock kvickt där med §6.7-fingrarna..

Snart var dagen till ända. Gick till jobbet nångång mitt på dan, kommer sluta nångång mitt på natten. En stor mängd Uppsalavarv avklarade, med extrautrop angående domdär bussarna som genade mot Bålsta. Det dära banarbetet som blev påkommet strax efter den sista minuten var mitt i handlingen. Plus ett för trafikverket, eller möjligen en såndär löjlig liten blåvit tummen-upp som en annan socio-sajt utrycker sitt (ditt?) Gillande med..
 Det lilla kaffe/wasamackeståndet precis invid bommarna i Märsta blev ett välutnyttjat om än kort tillhåll där man fick extraseconds på kaffemissbruket som räckte fram till infsi myrbacken, minst..
Ännu ett banarbete, denna gång i Karlberg, såg till att man blev konstant sen. Både till och från Uppsala..
Dagens sista jobb var en X2:a, försenad pga. sina handikappade liftar. Den rullade in på spår tio och blev avfurnerad på samma plats. Drog ut den mot bagarhund, rundade hörnet efter tunneln. En trio av arga, blinkande slutlyktor tornade upp sig. Alldeles för nära. Jag fick en ordentlig jag-har-kört-mot-rött - noja tätt ackompanjerat av en shitt-majbritt-jag-kommer-smälla-med-dendär-tokfula-veolida-sextiotalsvagnen! Lade på en saftig broms samtidigt som jag mentalt försökte komma ihåg några röda signaler som nyligen sagt svisch (motsv.).
Inga påkomdes (saol?), spåret ledde in till vänster och upp jämse med veolidatåget.

Mitt tåg skulle sedan ut till heltågshallen där städpersonalen började rycka i dörrarna innan jag ens stannat och även medans jag väntade de 15 sekunderna på att de bakre spårspärrarna skulle fällas så jag kunde dra in rumpan bakom dvärgen.
  I suckarnas gång, en lång korridor på styltor mellan nyss nämnda hall och den där andra hallen jag alltid glömmer namnet på där vi avisar fordon (inte det som imm-igrationsverket pysslar med, nog för att det finns en och annan X40 som borde synas av den myndigheten.. Många tårtor där, må du tro..), hade nån kopplat en bandspelare (motsv.) Till en liten del av P.A.-systemet och spelade en massa märkliga ljud. Inte alls irriterande klockan halv-satan-natt.. I den lilla foajén ut mot ulriksdal var det ett annat spår som gick i alldeles för hög volym. Nån sorts naturliv på LSD (då menar jag inte Leksand). Detta var inte heller särskilt irriterande för någon som precis spenderat strax över tolv timmar på jobbet..
Näh, ledig imorgon. (inlägget säger 2345, jag säger nåt annat..)